devocion de la cruz (andakten för korset), der eljest intet öfvernaturligt timar, låter Julia sväfva med korset i höjden. Han har ock mycken förtröstan till sina poetiska tillgångar, då han kan låta en person i en dialog tala så länge, att det upptar 10 vanliga oktafsidor, såsom fallet är med Enrico i La banda y la flor (Skärpet och blomman), och Muley i El principe constante. Sismondi underkänner eljest för ingen del Calderons stora gåfvor, i synnerhet fruktbarheten af »hans inbillningskraft, deruti intet land kan uppvisa hans jemlike,« men han anmärker missbruket, hvilket synes mig tillbörligt, då man i allmänhet gerna vill låta sin beundran för något visst intala sig, att anse det felaktiga med samma ögon, som det fullkomliga.
Efter Calderon hade Spaniorerne få märkvärdigheter, och deras skaldekonst har efter honom ej tillhört andra, än landets invånare. Hans och Lopez de Vegas obeskrifliga lätthet att författa, bragte deras efterträdare på den tankan, att största förtjensten låg i fortfärdighet och produkternas oräkneliga antal, hvarföre man ej vårdade sig, att lägga sista handen vid det, man en gång nedskrifvit; ty allt skulle bedrifvas på improvisationsfot, och ha utseende af en strömmande ingifvelse. Den Franska konstläran vann sedan insteg, och det till ringa båtnad, då man blott sorgfälligt upptog ensidigheten, utan att på samma gång kunna tillegna sig fördelarna. De la Huerta uppträdde nu såsom en kämpe för den
