Fransmännens verksamhet i vittra yrken hade, efter Trouverernes tid, afstannat [1]. Dess återväckelse till inflytande på andra folkslag infaller i de dagar, hvilkas æsthetiska historie kommer att behandlas i den nästföljande afdelningen utaf närvarande verk. Vi skola derföre nu taga en tur i nordligare länder.
Den Nordiska skaldekonsten bildar i många delar en motsats till den sydliga. Detta har tvenne grunder: folkstammen och klimatet.
De germaniska folken blandade sig i Södern med ättlingarne af det gamla Roma. Arabernes omedelbara inflytelse förnimmes der äfven, ehuru mer eller mindre på olika tider och olika ställen. I Norden åter herrskade de nya stammarne obehindradt. Normandernes invandring i Brittanien verkade tid efter annan en viss förändrad sinnesstämning hos ur-invånarne; men sjelfve eröfraren var dock ifrån början Nordländare, om han ock under vistelsen i Frankrike till någon del skiftat lynne. Skulle ock, såsom det är sannolikt, morgonlandet varit vagga så väl för den ena, som den andra, har dock den åtskilda borgerliga utvecklingen, i förening med den olikartade vexelverkan af främmande krafter, uppdragit en ganska bestämd gräns mellan Söderns och Nordens diktande anlag, ej mindre än deras öfriga själsyttringar. I konstens, lika väl som
- ↑ En och annan utmärktare författare, såsom Rabelais och Montaigne, stå mera för sig sjelfva. I Sterne’s Tristram Shandy lefde desse på sitt sätt å nyo upp.
