i naturens rike, gifves öfvergångsbildningar; och då utgöra England och Tyskland, hvart för sig, mellanlänkar af den norra och södra odlingskedjan.
Den yttre omgifvelsens mäktiga intryck göra i Norden sin närvarelse lätt kännbar. Naturen är derstädes sträng, ofta njugg och hårdsint. Den kan också vara öm och vänlig, men är det då vanligen utan måtta. Det hastiga afbrottet af vinter och vår, höst och vinter, genom ingen öfvergång förberedd, utan liksom smygande sig fram, är just en bild af hvad Nordboen är i sitt inre. I den fysiska, som moraliska verlden, herrska skiftevis dessa alternativer af köld och hetta; det, som ligger deremellan, den uppfriskande svalkan, den närande, bildande, mognande värman, — det är hvad som saknas. Icke bortskämd af någon klemande moderkärlek, sättes menniskan oupphörligen på starka prof af sträng allvarsamhet och slösande mildhet. Den alltid vakande huldheten är en hamn, i hvilken hon sällan med barnslig tillförsigt och njutning kan söka sin fristad. Hon uppfordras derföre, att ställa sig till motvärn mot de makter, som med stum hårdhet träda upp mot hennes egen, och att afvinna dem en trollkraft, som de emot henne sjelf utöfva. Hon söker så att bli förtrolig med de hemliga välden, som döljas i naturens innersta herradömen, med andarna i vattnets djup, i fjällens metalliska ådror, i skogens pelarsalar.
