Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/374

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


i •

— 370 — . man varse det Nordiskt egna; ia, man tror sig ibland nästan* förnimma ljudet af de klingande bfellrorna och knarknipgen mot snön. Slädfar- � ten y skridskolopningen , midsommars-vakan , de brinnande tjärtunnorna om JuYii-natten och Vall- borgs-aftonen, — alla vilja spegla fram, dunkla^ re eller klarare. Man kunde anse mjcketaf det nordiska skaldarmål för �snöbollar, kastade p& Muserna,cc för att tala med skalden. Den Nordiska skönheten är förvånande, men i den finnes ej söderns fullhet, mognad och jem- vigt. Den är ofta täck och rörande, men ore- gelbunden, späd och tnelancholisk. Der gifves alltid nflgot. bjeriligt och sakivinde, som inger deltagande. Se flickan ! En lungsiktig rodnad sväfvar öfver kinden, ea känsla af lidande, en bön om fprskoning för den snara förlusten af en lyck- ' lig ungdom, hvilar i uttrycket, och väcker, fem- te hänryckningen , ett visst sorgligt intresse. Det hela är tragiskt. ♦ På lika sätt är det Nordiska skaldskapet ' öf- verhufvud stort, högsinht, ofta bländande, sväl- lande, prunkande, men merendels dystert, töck- nigt och oredigt. Lugnet, rundningén, det enk- la behaget, den i*ena klarheten, den jemna kraf- ten j träffar man sällan. Inbillningen är djerf, ,men sällan mättlig; känslan är väl stundom vanri, men svalnar hastigt; den är rapsodisk. Dessa egen- skaperigeniinnas mer och mindre hos'de nordiska skalderna. Töcknet blir man redan hos Ossian varse; på sitt vis äfven de gammal-Nordiska sän-