man varse det Nordiskt egna; ja, man tror sig ibland nästan förnimma ljudet af de klingande bjellrorna och knarkningen mot snön. Slädfarten, skridskolöpningen, midsommars-vakan, de brinnande tjärtunnorna om Juni-natten och Vallborgs-aftonen, — alla vilja spegla fram, dunklare eller klarare. Man kunde anse mycket af det nordiska skaldarmål för »snöbollar, kastade på Muserna,« för att tala med skalden.
Den Nordiska skönheten är förvånande, men i den finnes ej söderns fullhet, mognad och jemvigt. Den är ofta täck och rörande, men oregelbunden, späd och melancholisk. Der gifves alltid något hjertligt och saknande, som inger deltagande. Se flickan! En lungsiktig rodnad sväfvar öfver kinden, en känsla af lidande, en bön om förskoning för den snara förlusten af en lycklig ungdom, hvilar i uttrycket, och väcker, jemte hänryckningen, ett visst sorgligt intresse. Det hela är tragiskt.
På lika sätt är det Nordiska skaldskapet öfverhufvud stort, högsinnt, ofta bländande, svällande, prunkande, men merendels dystert, töcknigt och oredigt. Lugnet, rundningen, det enkla behaget, den rena klarheten, den jemna kraften, träffar man sällan. Inbillningen är djerf, men sällan måttlig; känslan är väl stundom varm, men svalnar hastigt; den är rapsodisk. Dessa egenskaper igenfinnas mer och mindre hos de nordiska skalderna. Töcknet blir man redan hos Ossian varse; på sitt vis äfven de gammal-Nordiska
