Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/375

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— .371 — geraa i Skandien och på Island. Sfi upproriskt skakande y så rysligt förfärande , som Shakspearei har ingen varit; kanhända . ingen heller så in- � nerligt öm och förtjusande. Hos Bums och Bell* man rader i sjelfva vällusten en saknad , i defi ^ luftiga humorn en bekännelse om Nordens ar* mod. De utmärkande egenheterna främsta dock * klarast i Folki^isan^ h vilken också minst röiit frukterna af den universela bildning, som jem- nar och försonar allt. Musiken till henne , har, hurudan än texten är, ett sorgligt uttryck. Troubadourernes skaldekonst hade utgrenat sig till England och Tyskland, men icke längre upp i Norden. Medan den herrskade, märktes redan i äldre tider, åtminstone i Skottland, en åtskillnad mellan densamma och den egentliga folkdikten , hvilken var ett nationalare uttrycka I ^Skandinavien skola folkvisor funnits från Mag- nus Ladulås' tid *). Dock var det snarare en kämpavisa, än riddarvisa eller vanlig rom,antisk folksång, hvilken sednaiies tidehvarf infaller i iSxie och i6:de seklet. Folkdikten, i denna mening och på denna tid, anträffas i alla Europas länder; men det är hufvudsakligen i Norden, som dén blifvit källa för diktningen såsom konst. De största ådror- na utgöras af den Engelska ^ och Skottska, den Tyska samt den Skandiska. ^ I Brittannien höll sig visan {ballad) fömämli-

  • ) Sm Företalet till Svenska Folkvisor, af Er. Gust Geijeiw