sångerna i Skandien och på Island. Så upproriskt skakande, så rysligt förfärande, som Shakspeare, har ingen varit; kanhända ingen heller så innerligt öm och förtjusande. Hos Burns och Bellman råder i sjelfva vällusten en saknad, i den luftiga humorn en bekännelse om Nordens armod. De utmärkande egenheterna framstå dock klarast i Folkvisan, vilken också minst rönt frukterna af den universela bildning, som jemnar och försonar allt. Musiken till henne, har, hurudan än texten är, ett sorgligt uttryck.
Troubadourernes skaldekonst hade utgrenat sig till England och Tyskland, men icke längre upp i Norden. Medan den herrskade, märktes redan i äldre tider, åtminstone i Skottland, en åtskillnad mellan densamma och den egentliga folkdikten, hvilken var ett nationalare uttryck. I Skandinavien skola folkvisor funnits från Magnus Ladulås’ tid [1]. Dock var det snarare en kämpavisa, än riddarvisa eller vanlig romantisk folksång, hvilken sednares tidehvarf infaller i 15:de och 16:de seklet.
Folkdikten, i denna mening och på denna tid, anträffas i alla Europas länder; men det är hufvudsakligen i Norden, som den blifvit källa för diktningen såsom konst. De största ådrorna utgöras af den Engelska och Skottska, den Tyska samt den Skandiska.
I Brittannien höll sig visan (ballad)
- ↑ Se Företalet till Svenska Folkvisor, af Er. Gust. Geijer.
