förnämligast till fejderna kring gränsen af England och Skottland (on the Scottish border), och vanligen rörde den något af de ridderliga husen Douglas, Montgomery och Percy [1]. Dess lynne är i allmänhet dystert. Hafvet slog sina böljor suckande mot den ensliga ön. Alla slags andar drifva der sitt nattliga väsen. Så blir man bekant med Fairies (féer), Braunie (Romarnes Lar, vår tomtgubbe), Bogle eller Goblin (Fransmännens esprit follet, vår lyktgubbe) , Puck eller Robin Goodfellow (ett slags spökande pyssling), Shelleycoat och Kelpy (vattenandar). Nationalhatet emot Engländarne sticker gerna fram. Skottarnes enkla, men underliga seder likasom deras håg för äfventyr, ge det hela en ovanlig och intressant färg.
I Tyskland tyckas de poetiska vågorna ha flutit öfver blomsterängar. Visan (Lied) andas der mera glädtighet och lefnadslust. I Danmark deremot satt vanligen en »Hafsmand« med fiskfenor på armarne och tång i håret, under det små elfvor dansade kring gräskullarna.
Uti det höga Norden, som kringthronas af fjäll och genomskäres af strömmar, insjöar och floder, hade Bergtrollet, Strömkarlen och Necken sina hem. Allvar, kraft och öppenhet är den Svenska folkvisans egenskap. Striden med de utländska förtryckarne förnimmes der klart
och starkt. Den religiösa vidskepelsen var der,
- ↑ Jemf. W. Scotts företal till Minstrelsy of the scottish border; Bouterwek, Gesch. d. Poesie u. Beredsamkeit.
