såsom på andra ställen, äfven ett föremål för dikten. Tidens ridderliga seder uppträda på ett högst eget sätt. Man får höra, huru riddaren axlade sin kappa, och satte sig på sin gångare grå, för att i högan loft besöka allrakärestan sin, den fridaste mö, med de gyllene lockar, smycket på ännet och det granna bältet om lifvet; eller huru han styrde ut med sitt skepp, på hvilket, der det gungade på den blå böljan, stoltsjungfrun längtade att få upptäcka den af hennes egna händer virkade flaggan; eller han förde henne från moderns svenner, satte henne på sadelknappen och flyttade henne till sin egen borg , der han med sitt vänaste vif spelte gulltafvel och tärning, tills moderns hofmän klappade på dörren, och den älskade spände brynjan kring riddaren, och de hofmän blefvo slagne.
Likasom den provençaliska romansen var folkdikt i södern, var riddarvisan, eller hvad man eljest ville kalla den, detta i norden. På båda ställena uttryckte den blott den nationliga egenheten, ej den enskiltes; »ett helt folk söng som en man« [1]. Men ur densamma utbildades småningom konsten, i sträng mening, eller den till individualitet utvecklade skönhetsstämning, hvilken, ännu ofullkomlig och konstlös, var hela folkets samfälta egendom. All tillväxt i odling ger sig tillkänna genom fortskridning från
- ↑ Föret. till Svenska Folkvisor.
