Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/377

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


•^

.— 373 — • i säsom på andra ställen, äfven ett föremal för dik- ten. Tidens ridderliga seder uppträda på ett högst eget sätt. Man fär höra, huru riddaren axlade sin kappa , och satte sig på sin ^ångare grä , för att i högan loft besöka allrakSreétan sin y den fridaste mö , med de gyllene lockar , smycket på ännét och det granna bältet om lif- vet f eller huru han styrde ut med sitt skepp,' på hvilket^ der det gungade på. den blä bÖHan, stoltsjungfrun längtade att fä upptäcka den af hennes egna händer virkade flaggan; eller han förde henne från moderns svenner , satte henne på sadelknappen och flyttade henne till sin e- gen borg , def^ han med sitt vanaste vif spelte gulltafvel % och tärning , tills moderns ^hofman klappade på dörren, och den älskade spände brynjan kring riddaren, och de hofmän bléfvö. slagne. Likasom den provencaliska romansen -var folkdikt i 'södern, var riddarvisan , eller h vad man eljest ville kalla den , detta i norden. På bada ställena uttryckte den blott den nationliga egenheten , ej den enskiltes ; �ett helt folk söng' som en mamc *). Men ur densamma utbildades smäningom konsten, i sträng mening , eller den till individualitet utvecklade skönhetsstämning , hnlkén, ännu ofullkomlig och konstlös, var he^ la folkets samfälta egendom. AU tillväxt'! odling ger sig tillkänna genpm fortskridning från all-

  • ) Föret, till Sccnsla Folkvisor.