allmänt till enskilt, från obestämdt till bestämdt. Folkdikten har i alla länder varit grund-ämnet för artistiska bildningar. Men hos Homerus uppträder den med formel fullkomlighet, hvilket ingalunda är fallet hos Europas yngre slägten. Någon jemnt utförd handling, någon säker hållning röjes sällan i den romantiska folksången. Dess lynne är mera musik än plastik, och den antyder mera än den beskrifver.
I 15 och 16:de seklet hade, bland de Nordliga staterna, endast England att uppvisa skalder af högre betydelse. Desse voro Spenser och Shakspeare. I sin fräjdade Fairie Qveene tog Spenser Ariosto till mönster, men blef dock denne i många mål olik. Behandlingen är mera poetisk, än hufvudtankan. Syftet är moraliskt, fastän författaren var nog skald, för att ikläda det diktens mest tjusande stjernemantel. Det svåraste tillmäle, man kan göra hans Fée-drottning, är införandet af allegoriska väsenden eller personifierade dygder. Härigenom miste handlingen det lif, som Ariosto gifvit sitt mästerverk. Det gör arbetet på det hela tröttande, och jag han med Fru Staël säga, att jag ej förmått läsa det till slut. Men koloriten är oändligt vacker och hänförande. Lätthet, bestämdhet och behag äro öfverallt spridda. Det råder en väl hållen högtidlighet, hvilken är lika fri från svulst, som onaturlig betänksamhet. Språket är klassiskt rent och fullbildadt. Spenser står häri vida framför Shakspeare och Englands öfriga skalder före Milton.
