Shakspeares uppträdande var så märkvärdigt och så oväntadt, att man blef litet brydd, huru det lämpligast skulle kunna förklaras. För att freda sina litterära samveten, funno de skriftlärde för godt, att omgifva hans lefnadsöden med sagans glans. Han sades då ha framstått omedelbarligen ur naturens sköte, utan att ha njutit någon af konstens välgerningar till godo; han hade dertillmed varit medlem af de lägsta samhällsklasser, hvilka utgjort hans enda visdomsfatabur. Detta föregifvande var för vissa afsigter dubbelt klokt beräknadt. När skalden fått allt af naturen, behöfde konsten ej rodna vid hans sida; ty han kunde med konstnärer ej jemföras, — han hörde till en egen klass. Å en annan sida blef härigenom tydligt och klart, att hans verk endast kunnat bildas för de kretsar, hvilka sett skalden födas och utvecklas, och hvilka allena kunde uppskatta den äkta halten af hans framställningar. — Nu är härvid blott felet det, att Shakspeare nästan minst af alla dramaturger kan i sin helhet fattas af den obildade. Ju mer man i allmänhet har af vetande, ju mer man sökt blicka in i tingens innersta väsen och öfverskåda verldsordningens hemliga trådar, desto bättre förstår man Shakspeare. Och bevisar icke just detta, att han måste varit bildad, om han ock i egentligt bokvett och vidsträckt beläsenhet ej kunnat täfla med hvem som helst. I ett humoristiskt stycke, der uppgifterna icke behöfva, och ofta icke ens kunna vara sådana, som verkligheten har dem, — hvad betyda der några feltag
