på chartan eller i tidsbestämningen, dem man framdragit såsom vittnen för Shakspeares bristande boksynthet? Hvadan skulle han undfått de kunskaper, som satte honom i stånd att förlägga skådebanan till så många olika trakter af verlden, och alltid återgifva charakteren af tidehvarfvet och färgen af lokalen? Månne af naturen? Jag tror det näppeligen. Sådant skulle verkligen bevisa mer, än föreställningen om ideæ innatæ, emedan man då kunde af födseln jemväl äga kännedom om den yttre verldens beskaffenhet. Att Shakspeare varit obekant med det ädlare umgängslifvets företräden, är väl ock föga sannolikt, då han kunnat, när så påfordrats, äfven afteckna de mest fina och ömtåliga förhållanden. Kan kärlekens och tillgifvenhetens galanteri på ett mera grannlaga sätt uttryckas, än t. ex. i scenen, då Julia ifrån balconen tilltalar Romeo, eller (i Twelfth night) då Olivia tar afsked af Viola? Och sannerligen vore det vågadt, att öfverhufvud stämpla såsom ohyfsadt ett tidehvarf, som ägde en Elisabeth, hvilken icke lärer gifvit mången regent efter i vett och bildning; en Leicester, som i sirlighet och fina hofmannaseder lärer lemna åtskilliga ledamöter af sitt stånd ett vackert stycke bakom sig; en Baco, denne man, inför hvilken det 18 århundradets tänkare minst kunna känna sig skuldfria, och slutligen en Spenser, som just beskrifvit det äkta lysande riddarlifvet.
Hos Shakspeare gifves det emedlertid uttryck,
