hvilka efter våra dagars begrepp om anständighet och belefvad ton, äro sårande för känslan. Det vore lika otillhörigt, att undandölja det, som att taga sådant i försvar; men det vore äfven orätt, att alltför noga nagelfara i slika saker, och att bedömmna detaljerna efter de åsigter, som äro en frukt af en i det yttre allt mer och mer förädlad sällskapslefnad. Athen måste väl, enligt tidens föreställningar, hafva varit en temligen bildad stad, eftersom Attisk urbanitet alltid och allestädes varit aktad såsom höjden af umgängets och den högre odlingens förträfflighet. Ickedessmindre tålte dess allmänhet hos sina skriftställare, hvad vår omgifvelse skulle utmönstra såsom de lägre klassernas tillhörighet. Att icke tala om de mer än betänkliga målningar, som förekomma Hos Horatius, Ovidius m. fl., hvilka dock fått gälla såsom föredömen till och med för dem, som eljest trott sig innehafva uteslutande privilegium på humanitet i seder. Molière, sjelf utbildad i behagets fädernesland och den grannlaga smakens tideskifte, tillät sig icke sällan friheter, med hvilka man nu svårligen skulle sett genom fingren. Hade Voltaire betänkt allt detta, skulle han säkerligen ej påstått, att Hamlet »synes härstamma från en
drucken vilde.« [1]
- ↑ Vore jag uppmanad, att stiga fram såsom Shakspeares försvarare, kunde den anmärkning göras, att de qvinnliga rolerna då för tiden speltes af gossar, och att fruntimmer endast såsom maskerade kunde öfvervara en föreställning på skådebanan; hvarföre språket kunde vara friare, ja, sjelfsvåldigare, än nu.
