Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/384

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— ^80 — nedaftnkt sig tiU sigii framstiBllda charakterer ^ oc& låtit dem tala ett språk, som motsrarar deraa villkor och poetiska belägenhet. " Han låter ef en kolare, en säckbärare, en tiggare, en torpa- re *) tala si , som en förste , en minister , en tän- kare, en skald. Och hvarföre skulle skönhetea Tara bunden Tid börden, prakten och lyckan? Qftat ar språket hos den ringa och obiida4e Ti* da mer sinnrikt, ån hos den, som åtnjutit allt af uppfostran. Shakspeares Ittgre figurer äro all- poetiskt hållna, och �alla aldrig in på pro-

Shakspeares öFyeryägande dramatiska (oi ar otvifvelaktigt hans förmåga alt individualisera.^ flaxis personer åro fullt individuela , fullt lefyan- de, och äro ändå så allmängilltigat att hufvud- dragen inträffa på tusentals. Uti cl^araktersteck- ning öfvergår han alla; hans företräde i denna punkt framfdr Scott , som annars kommer honom närmast, består deruti, att han med några ft drag förmår ställa en yarelse lifidefvande inför ens ögon, då Scott måste för samma ändamål utkasu en hel tafla, med alla möjliga biomstän- digheter. Shakspeare afmålar passionen icke al* lenast sådan den i sina yttre verkningar uppen- barar ^g; han tränger in till dess lönnligast^ Terkstad^ och aftäcker liksom de hemliga drif* � v ^ Sådana tala ock genK^nligen hos honom på prosa; i& Ten andra, h vilka i och for sig sjelfva ej äro poetisla naturer, såsom Jago i Othello, uttrycka sigockiobun- ^ det Ul.