nedsänkt sig till sina framställda charakterer, och låtit dem tala ett språk, som motsvarar deras villkor och poetiska belägenhet. Han låter ej en kolare, en säckbärare, en tiggare, en torpare [1] tala så, som en förste, en minister, en tänkare, en skald. Och hvarföre skulle skönheten vara bunden vid börden, prakten och lyckan? Ofta är språket hos den ringa och obildade vida mer sinnrikt, än hos den, som åtnjutit allt af uppfostran. Shakspeares lägre figurer äro alltid poetiskt hållna, och falla aldrig in på prosans herradöme.
Shakspeares öfvervägande dramatiska förtjenst är otvifvelaktigt hans förmåga att individualisera. Hans personer äro fullt individuela, fullt lefvande, och äro ändå så allmängilltiga, att hufvuddragen inträffa på tusentals. Uti charaktersteckning öfvergår han alla; hans företräde i denna punkt framför Scott, som annars kommer honom närmast, består deruti, att han med några få drag förmår ställa en varelse lifslefvande inför ens ögon, då Scott måste för samma ändamål utkasta en hel tafla, med alla möjliga biomständigheter. Shakspeare afmålar passionen icke allenast sådan den i sina yttre verkningar uppenbarar sig; han tränger in till dess lönnligaste verkstad, och aftäcker liksom de hemliga
- ↑ Sådana tala ock gemenligen hos honom på prosa; äfven andra, hvilka i och för sig sjelfva ej äro poetiska naturer, såsom Jago i Othello, uttrycka sig ock i obundet tal.
