att lokalen för skådebanan blifvit en skapelse af honom sjelf.« Detta omdöme vill jag väl ej i dess helhet underskrifva, men Sismondi är dock, i min tanka, på rätta vägen. Lokalfärgen, hvad enskilta smärre omständigheter beträffar, bevarade Shakspeare ej så samvetsgrant, som Tysklands författare. I Hamlet finnes ingen färg af tid och ställe; men också är det historiska här af en mycket underordnad betydelse. Det synes icke varit skaldens afsigt, att skildra ett visst moment ur häfden, eller teckna ett visst folks seder och förhållanden. Han lånte blott namnen, för att äga något ämne till den framställning, han åsyftade. I hans rent historiska skådespel är deremot den inre kostymen sant och träffande återgifven, äfven om den yttre, mindre vigtiga, vore till någon del åsidosatt. Hade man rätt, att af en önska allt, så visst ville jag hos Shakspeare finna samma historiska sanning, som t. ex. hos Göthe och Schiller.
Hos Shakspeare ville jag härförutan klandra följande: Sin stora rikedom använde han icke alltid ändamålsenligt. Han är ofta, t. ex. i Hamlet, nog tankediger och filosofiskt djupsinnig, om man betänker, att han skrifvit för en åskådande och ej för en läsande allmänhet. Det blir mycket, som vid förevisningen måste undfalla äfven den mest uppmärksamme och lättrörlige, så vida han ej med stycket förut äger bekantskap. Detta föranledde Fru Staël, att, ehuru på visst sätt orättvist, frånkänna Shakspeare egenskapen att
