fullständigt och i allo tillfredsställande svar på denna fråga är en uppgift, hvilken redan i ämnets stora omfattning äger en betydlig svårighet. Denna måste ökas, om den ståndpunkt, från hvilken granskningen bör utgå, icke sjelfmant inställer sig, utan måste sökas. Så har vid detta tillfälle händelsen varit för mig; och de betänkligheter dem jag sålunda mött vid vädjobanans begynnelse, ha gjort mig i många mål tveksam och villrådig. Att helt och hållet försätta sig i en annan författares tankegång, är så mycket mindre en lätt sak, som man är obekant med hvad hos denne i föreställningen tyst föregått, men dock i resultatet framstår såsom gifvet. Det finnes benämningar, vid hvilka begreppen så godtyckligt fästas, att dessa hos olika personer kunna efter omständigheterna inskränkas eller utvidgas. Så kan, efter vissa åsigter, »17:de och 18:de seklernas godkända vitterhet« omsluta de mest lysande tilldragelser så inom den romantiska, som klassiska konsten. Cervantes, Lopez de Vega, Calderon, Shakspeare, lefde alla inpå 1600:talet, och torde visserligen af mången hållas för godkända. Tysklands ypperste vitterhetsidkare prydde 18:de århundradet, och någre af dem, såsom Göthe, Jean Paul, m. fl., tillhöra derjemte lika mycket vårt tidehvarf. Fransmännens poetiska snillen, af alldeles olika lynne med de förra, omfattade båda de nästförflutna 100:talen. Fattar man ordet godkänd såsom liktydigt med klassisk, och detta sednare uti den bemärkelse, i hvilken Frankrikes och
