Italiens konstdomare tagit detsamma, eller såsom motsvarande det antika samt det i enlighet dermed bildade moderna, så måste åtskilliga fräjdade män, t. ex. Milton, Alfieri, frånräknas, emedan de i hvarjehanda punkter skilja sig från det klassiska galleriet af författare, men dock ej lämpligen kunna hänföras till det egentligen romantiska. I sednare tider har man mera frikostigt utdelt klassicitets-kronan, och under den välkända stämpeln utgifvit Spanska, Italienska, Tyska och Engelska författare af allt slags lära och lefverne. Vill man åter med godkänd blott förstå den, som allmännast uppskattas för god, huru svårt blir då ej, att härvid räkna rösterna, och ännu svårare att bestämma, hvem som med fog och skäl bär namnet? Man blefve då inkastad på fältet för konstlärarnes härfärder, blott för att få afgjordt, hvarifrån undersökningen bör utlöpa.
Vid en sådan sakernas ställning, och då det uppgifna ämnet klart antyder en motsats, och kräfver en jemförelse mellan tvenne skilda föremål, har jag trott mig närmast fatta den synpunkt, ur hvilken Akademien önskar att få frågan skärskådad, om jag rigtar min åtgärd på en undersökning om arten och betydelsen af 19:de århundradets æsthetiska bildning, i motstående förhållande till den klassiska vitterheten, tagen i den äldsta och enkom för henne beräknade mening af öfverensstämmelse med Greklands och Roms vittra odling. Dock, på det denna
