afhandling, i händelse af en å min sida gjord alltför stor inskränkning, ej må vara utan ändamål, vill jag försöka att taga vitterhetens framsteg, allt ifrån början af 1600:talet, i ögnasigte, och så följa de vigtigaste tilldragelser, att man i allt fall må inse, hvilken plats våra samtidas verksamhet för det sköna kan, enligt min åsigt, förtjena, vid sidan af deras föregångares.
Det var kännedomen om de gamles, och särdeles Romarnes mästerverk, som vållade den konstens och vetenskapens återfödelse, hvilken under det 16:de seklet timade i det sydliga Europa. Uti Italien, der hågen för det antika först vaknade, hade de store skalderne sjelfständigt begagnat de härliga efterdömen, som erbjödos dem af ålderdomens rika snillen. Men redan före Ariosto hade den vackra hängifvenheten för forntiden blifvit förbytt i en inskränkt härmningslust, hvilken dock efter Tassos dagar först blef allmän, och under ett helt århundrade upptog Italienska skriftställares alla bemödanden i vittra ärenden. Denna missförstådda aktning för det antika vann i Frankrike snart efterföljd. Äfven der var det blott författare af ett underordnadt värde, hvilka dertill först angåfvo tonen. Utmärkte skriftställare kände den nyskapade theorien såsom en boja, den man ej utan våda kunde afkasta. Medelmåttans förstar hade så kraftigt bemäktigat sig den allmänna
sinnesstämningen, att när Corneille [1] omsider uppstod, och
- ↑ Det är bekant, att Richelieu, som ville styra äfven i Musernas rike, och derföre satte sig i spetsen för 5
