öfrigt bekrigade, skulle nu gifva utslag i hvad konsten har innerst och mest förborgadt. Vunnet var spelet, om det i hans efterlemnade skrifter stod att upptäcka något, som kunde tolkas till förmån för grundsatser, hvilka för mången voro angenäma att efterfölja, ithy att formens stränga regel gjorde snillets alstrande kraft mindre saknad. Man tog ej i betraktande, att de praktiska prof på satserna, hvilka hos de gamles skalder förefinnas, möjligen kunde vittna uppenbart eller till hälften emot saken. Aristoteles sattes högst i Senaten, hvilken i sista instansen skulle dömma öfver vittra mål; Horatius och tragikern Seneca gåfvos honom till rådsförvandter. Sedan Boileau, en man med mycken skarpsinnighet och klart förstånd, och i många delar en utmärkt granskare, fann sig täckligt vara, att biträda förbundet, och blifva defensor fidei, var det icke längre fråga om, att segern kunde gå en ur händerna.
Mången torde fråga sig, huruledes tidens ypperste i invertes magt, en Corneille, en Racine, en Voltaire, kunde, efter hvarandra, såsom barn låta föra sig omkring i gångstol af den värda menigheten och dess apostlar. Hvem kan utan ett visst obehag tänka sig, att snillet, det gudomliga snillet, som beherrskar verlden och ger lagar åt andra, skall till den grad kunna förneka det välde, som gifvits detsamma från himmelen, att det sätter sitt rykte och sin odödlighet i pant för en flygtig folkgunst eller ett
