Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/395

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 39 �' — tacknämligt smicker fräh de stora? Det är isan* ning, ätt sälja sin förttfödslorätt för en* rin- ga' spis/ Förr än vi inlåta oss i undersökningen ont arten af den efter antiken bildade vitterlieteri ^ är det i sin ojrdningi att derförinnan tillse , hu- ruvicjia ålderdomens skaldskep Qfveirhufvud med- gifver en öfverflyttning på nyare tider, och i sammanhang dermed afgöra, om en återgång vore i det hela önskvärd, eller om GrekÄ och* Romare i alla vitterhetsslag uppnått den punkt, öfver hvilken det icke står någon vidare att finna. • De gamles konstverk voro fulländade, det är sant; men detta jäfvar på intet vis föreställ* ningen om en odlingens tillväxt i^lmänbet. Uti konsten kan man tänka sig en i^iss griins för framsteg; der gäller ej något fuUkomligande i oändlighet. Den enskilta produkten kan så fullt motsvara den urbild, hvilken för en sådan lig- ger inom menniskan, aft den ingenting lemnar qvar* för önskningen. Detta kan äfven hända med hela diktarter, hvilka af vissa egna förhål- landen blifvit framkallade, och under dem er* nått fulländningens spets. På detta salt kan % Homerus, inom sitt område, aldrig finna en li- ke, än mindre en öfverman. Frågar "man efter orsaken till denna oupphinnelighet, så blir sva- ret, att Greklands konst var plastisk, och att ingen annan, ja, icke en gång Roms, kan vara det till den grad. �Grekernes sånger voro,c< for att Jåna Jean Pauls ord, �liksom vandrande