banor, och att vilja framtvinga någondera på en annan stråt, än den sig sjelf föreskrifver, vore att upphäfva densamma. Det romantiska har sin egen norm och bestämmelse, och bör icke göras en främmande makt underdånigt. Den gamla klassiska verlden, med dess fulländning, bör vara oss en ledare, icke en beherrskare; en undervisande rådgifvare, men icke mer. Dårlig vore den mästare, som ville göra lärlingen till ett aftryck af sig; lika dåraktig den lärling, som förtryckte sitt inres böjelse, för att syfta åt en likhet, som dock aldrig kan bli fullkomlig. Af andra skall man lära känna sig sjelf, af det framfarna fatta det närvarande; men icke, för att bli en annan, eller för att vinna det förflutnas brister med dess fördelar. De förra stå lättare att ernå, än de sednare. Söka vara Grek eller Romare, är spilld möda. Vi ha ock egna grufvor att upptaga, och behöfva ej desses. Deras malm kunna vi ej heller utsmida; guldet dunstar bort under arbetet.
Efter dessa allmänna åsigter, skola vi undersöka, huruledes klassisk efterbildning i sjelfva verket sig yttrat.
Begreppet klassicitet föddes, såsom förut är vordet omförmäldt, hos den Romerska litteraturens återställare, hos Italiens folk. Det vann likväl först i Frankrike sin omfattning och genomgripande kraft. Der gaf det anledning till bildandet af en egen smak, hvilken i mer än
