tvenne århundraden nästan allsmäktigt beherrskade den inhemska konsten, och en lång tid sträckte sin spira öfver de flesta länder i Europa. Om vi således fästa granskningen hufvudsakligt vid den Franska vitterheten, ha vi dermed granskat all klassisk (hos de nyare); emedan den Franska var deraf det mest lysande fenomenet, utaf hvilket de i andra länder varit blott mer och mindre märkliga återsken. Undersökningen af ett sådant ämne är synnerligen derföre af vigt, att den måste innehålla en pröfning af de flesta väsendtliga punkter i all vitter sysselsättning.
Uppkomsten af denna ålderdomens stadfästelse såsom allmän föresyn, i hvad uti bokliga konster tillgöres, låter sig ej blott historiskt förklara; det låg i folkets lynne och själsförfattning äfvenledes något, som gjorde förhållandet lätt möjligt. »Redan långt innan Fransmännen ställt sig under Aristoteles’ fana,« såsom orden falla hos Sismondi, »och då poesien ännu var blott inspiration, och ej öfvades efter förut gifna reglor, skilde sig Trouverernes sånger betydligt ifrån Troubadourernes, utan att man tänkt bilda en motsats dem emellan.« Fransmannen, i allmänhet svuren fiende till allt grillfängeri, all öfverdrift i känslor, alla uttryck af en svårmodig klagan och en namnlös längtan, vill städse ha något redbart, något den vanliga tankegången tillfredsställande; och han tillsluter sig för det, som hos menniskan är fantastiskt och drömmande. Derföre säger Voltaire om honom, att han
