bland alla är den minst poetiska [1]. Benägen att i alla mål låta förståndet afgöra, kunde han ej i det hela vara belåten med den romantiska skaldekonsten, der förståndet, såsom sådant, esomoftast har ringa välde, ja ringare, än som vederbör. Så hade Spanioren och Portugisarn i denna hänsigt ingenting, som kunde locka honom. Shakspeare hade väl ett omätligt förstånd, men det tillhörde en högre ordning för tingen, än den för allmänna förhållanden gällande. Det var då så naturligt, att man skulle vända sig till de gamle, hvilka väl ej ensidigt utvecklat någon själsförmåga, men dock alltid voro sansade, och på långt när ej så svärmiska, som de yngre folken. Allramest gäller detta om de Romare, hvarföre ock desse företrädesvis blefvo mönstren.
Klassiciteten låg mindre deruti, att man begagnade sig af de gamles idéer och uttryck, eller, med andra ord, uti plagiat. Detta kunde blott lämpas till vissa obetydligare författare. Nej, den låg uti iakttagandet af den yttre regelbundenhet och enkelhet, hvilken man upptäckte i de gamles arbeten. Synnerligast visade detta sina frukter inom dramatiken. Vi komma då till de bekanta tre enheterna i skådespelet, eller rättare i tragedien.
Enhet i tid ville säga, att det föreställda
- ↑ »Oserai-je le dire? C’est que de toutes les nations polies la nôtre est la moins poétique.« Essai sur la Poésie Epique.
