Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


bland alla är den minst poetiska *). Benägen af f i alla mål låta förståndet afgörai kunde han ef i det hela Tara beläten med den romantiska skaldekonsten, der förståndet, såsom sådant, e- somoftast bar ringa välde f ja ringare, än som yederbön Så hade Spanioren och Portugisamt i denna hänsigt ingenting, som kunde locka ho* nom. Shakspeare hade väl ett omätligt förstånd ^ men det tillhörde en högre ordning för tingen,^ Sn den för allmänna förhållanden gällande. Det vav då så naturligt, att man skulle* vända sig till de •gamle, hvilka väl ej ensidigt ut;yecklat någon själsförmåga, men dock alltid voro sansade, och på långt när ej så svärmiska, som de vngre fol'" ken. AUramest gäller detta om de Romare , hvarföre ock desse företrädesvis blefvo mönstren* RIassiciteten låg mindre deruti , att man be- gagnade sig af de gamles idéer och uttryck, el* ier, med andra ord, uti plagiat. Detta kunde blott lämpas till vissa obetydligare författare^ Nej, den låg uti iakttagandet af den yttre regel- bundenhet och enkelhet 9 hvilken man upptäck- te i de gamles arbeten. Synnerligast visade def^ ta sina frukter inom dramatiken. Vi komma då till de* bekanta tre enheterna i skådespelet, eller rättare i tragedien. Enhet i tid ville säga, att det föreställda borde

  • ) f>Os �rai'jé h diré? C est tfue de lot/tes les kaiions po,

lies la nötre est ia moins pQéti^ue.is. Essai sur la Po/- tte Epique.