borde ha timat inom ett dygn, eller, enligt någras önskan, på så kort tid, som erfordras för framställningen på skådebanan. Med enhet i rum förstods, att handlingen, utan rubbning af scenen, skulle förefalla på en och samma plats. Enhet i handling skulle åter betyda, att blott en hufvudhandling fick äga rum, under hvilken alla andra ordnade sig såsom bestämda medel. De la Motte, som eljest förnekade hela denna treenighet, och derföre af Voltaire helsades för kättare, ville, i stället för enhet i handling, ha enhet i deltagande (intérêt). Andre satte enheten i katastrofen. Egentligen tycktes man icke gjort sig så noga reda för, hvaruti denna enhet skulle sig besticka.
Innan vi företaga granskningen af den lämplighet och nödvändighet, dessa för sorgespelet utfärdade föreskrifter möjligen kunna äga, skola vi begifva oss till deras historiska konstruktion.
De voro samtligen hämtade ur en af Aristoteles’ skrifter. En sakförare för den motsatta meningen kunde härvid genast invända, att hela denna lära, hvilken satt så många i håret på hvarandra, ytterst stödjer sig på en klyftig tolkning af några tvetydiga uttryck, förekommande i en, till och med såsom understucken misstänkt afhandling. Vidare, att det gifves andra ställen i samma uppsats, hvilka till en del motsäga förhållandet. Vidare, att Aristoteles, derföre att han var filosofisk tänkare, och dertill en, som
