hufvudsakligen behandlade förståndskrafterna, ej är berättigad till ensamt vitsord om det sköna, emot de sammanstämmande vittnesbörd, som äro att tillgå i de Grekiska tragödernes egna arbeten, der ofta hvarken enhet i tid eller handling iakttages. Ytterligare, att det plastiska lynnet hos de gamle gjorde, det all yttre omgifvelse så mycket som möjligt aflägsnades; likasom att det gemenligen mythologiska ämnet, såsom redan i sig sjelft dikt, och förut i tankan sammanfördt uti större, lätt öfverskådliga massor, dels icke behöfde sönderfalla i så många splittrande lägen, som verkligheten företer, utan kunde lämpligare ordna sig till få grupper, dels ock gjorde ett skenbart stillastående i det yttre tänkbart, helst tid och rum äro för gudar ett intet. Slutligen skulle kunna anmärkas: 1:o att de seder, som på Grekiska theatern förevisades, tillhörde den uräldsta hjelteåldern, och voro således vida enklare, och fordrade mindre vexlande framställning, än i en sednare tid; 2:o att de gamles skådebana var ofantligt stor, och kunde af det skälet innefatta flera olika händelser; 3:o att, då i det allmänna lifvet de flesta saker afgjordes uti fria luften, kunde äfven på skådeplatsen dessa återgifvas under en och samma lokalform. 4:o att den talrika stillastående choren, hvars verksamhet genast vidtog, så snart den egentliga handlingen slutade, gjorde en scen-förändring fysiskt omöjlig, hvaremot åter i nyare skådespel dels choren bortfaller, dels indelningen i akter gör ombyte af lokal både lätt verkställbart, och
