äfven lätt tänkbart, emedan tankeföljden blir genom ridåns nedfällning helt och hållet afbruten.
Dessa och dylika inkast vore icke svåra att göra, men kanske svårare att vederlägga. Jag lemnar dem likväl tills vidare derhän, och fortfar i den historiska berättelsen.
Jodelle, en medelmåttig författare, hade uti sin Cleopatra, som utgafs år 1552, och var formad efter Trissinos Sophonisbe, först af alla ställt sig enhetsförordningen till efterrättelse, och alltifrån den stunden kunde de lagfarne i konsten omöjligen efterlåta, att någon derifrån aflägsnade sig. Tycket för dessa frivalda bojor blef så starkt och så inrotadt hos folket, att den skald, som i detta fall vågade ett lagbrott, måste befara, att hans stycke skulle bli uthvissladt. Det vore således att göra Frankrikes stora tragöder icke liten orättvisa, om man ställde dem till ansvar för denna ensidighet. Tvertom får man till deras heder och berömmelse säga, att hvar och en, efter behofvet, sökte för sig jemka reglorna, ehuru ingen fördristade sig, att dem offentligen motsäga. Corneille (Pierre) gick stundom nog obundet tillväga, såsom i Cinna och Horatierna, och det var först vid sin stjernas nedgång, som han fullständigt efterkom anvisningen. Begreppet om enhet i tid, så väl som i handling, uttydde han friare, och han kunde, efter sin egen utlåtelse, ej göra sig samvete af, att utsträcka tiden till 30 timmar. Men så snart föreställningen om ett solhvarf var åsidosatt, hvar
