då sätta en gräns vidare? Den ljufva Racine var en älskogsskald; och en kärleks-intrig kan lätt försiggå på kort tid och inskränkt lokal; enhet i handling faller dervid merendels af sig sjelf. Voltaire skrufvade sig alltid, då han skulle förklara trosartiklarna, och ville, att de skulle fattas vidsträcktare, så att handlingen t. ex. finge ske i olika rum af ett slott, på olika ställen i en stad, o. s. v. I utöfningen följde han ofta denna öfvertygelse.
Hvad enheten i rum beträffar, tillkom äfven en annan omständighet, som hindrade all skiftning af skådeplats. I gamla tider var det neml. uti Frankrike sedvanligt, att en hop förnäma personer hade sina platser på ömse sidor af sjelfva scenen; och som machineriet ännu var ganska ofullkomligt, kunde naturligtvis inga kulisser under föreställningen ombytas, utan att man skulle falla de omgifvande åskådarne högst besvärlig. Denna osed blef först af Voltaire afskaffad. Under samma tid i England och Spanien blef, i anledning af samma brist på mechanisk insigt, skådebanan i sjelfva verket icke förändrad efter den angifna lokalen, utan man öfverenskom i det stället om vissa tecken, då ombytet borde anses tima; och åskådarens inbillning var så läraktig, och så beredvillig att fylla bristen i den utvertes tillrustningen, att skalden utan vidare bekymmer kunde föra en hvart som helst [1].
- ↑ Se vidare A. W. Schlegel, Dram. K. u. Litt.
