— 4o7 — •
baiidUngens drif vande kraft, Sr så riycket mindre^
välbetänkt, som man derigenom fär en annan kän-
sla, än den åsyftade, och lemnar tbeatern me^
tanken på en annan , än den y som dertill är när-
mast berättigad.
Försvaret för enhetsreglorrta, särdeles hvad
angår rummet* och tiden , skulte då ligga i for-
dringen af sannolikhet, ellor det förevisades öf-
verensstämmelse med verkhghetens lagar, hvar-
förutan en illusion ej kan uppkomma. Men full-
komlig illu&ion är icke möjlig. Utom flerfaldiga
andra omständigheter, måstfe hos oss skådespe-
larens kända anletsdrag i hvarje ögonblick hin-
dra en förvexling med verkligheten; och detta
långt mera, än vid de Grekiska spelen, det den
handlande genom masken , kothurnen, språkröret
m. m �, liksom bortlade -sin personlighet *)• An-
dock måste en viss grad af sannolikhet vara for
handen. Men en dvillkorlig och allmänt gällan-
de regel derför kan e] uppställas. Den kan ej
bli en yttre, en förut gifven, utaji måste utgå
från ämnets natur. Icke är dygnet den trollkrets,
som inom sig sluter hvarje handling. Hvad man
på förhand kunde säga , är> att handlingen inom
hvarje uppträde skall fortgå så mycket som möj-
ligt i enlighet med den vanliga ordningen. Man
kan, ,t. ex. under ett påstående samtal, ej lefva
fortare I än eljest. Likaledes är det oförsigtigt,
- )^ Jemf. Walter Scott i uppsa tsea Drama, supplement'-
baade^ af Sncy^lopcuiia Briiannicam '"
