handlingens drifvande kraft, är så mycket mindre välbetänkt, som man derigenom får en annan känsla, än den åsyftade, och lemnar theatern med tanken på en annan, än den, som dertill är närmast berättigad.
Försvaret för enhetsreglorna, särdeles hvad angår rummet och tiden, skulle då ligga i fordringen af sannolikhet, eller det förevisades öfverensstämmelse med verklighetens lagar, hvarförutan en illusion ej kan uppkomma. Men fullkomlig illusion är icke möjlig. Utom flerfaldiga andra omständigheter, måste hos oss skådespelarens kända anletsdrag i hvarje ögonblick hindra en förvexling med verkligheten; och detta långt mera, än vid de Grekiska spelen, der den handlande genom masken, kothurnen, språkröret m. m., liksom bortlade sin personlighet [1]. Ändock måste en viss grad af sannolikhet vara för handen. Men en ovillkorlig och allmänt gällande regel derför kan ej uppställas. Den kan ej bli en yttre, en förut gifven, utan måste utgå från ämnets natur. Icke är dygnet den trollkrets, som inom sig sluter hvarje handling. Hvad man på förhand kunde säga, är att handlingen inom hvarje uppträde skall fortgå så mycket som möjligt i enlighet med den vanliga ordningen. Man kan, t. ex. under ett påstående samtal, ej lefva
fortare, än eljest. Likaledes är det oförsigtigt,
- ↑ Jemf. Walter Scott i uppsatsen Drama, supplementbandet af Encyclopædia Britannica.
