att, efter en scenförändring inom akten, flytta händelsen för långt fram i tiden. Lättare går det för tanken, att flytta sig i rummet. Hufvudsakligt är, att så foga, att tankarnas kedja icke blir bruten, och att uppmärksamheten ej omedelbarligen vändes på sjelfva rubbningen af plats eller framflyttningen i tid. Om diktens dröm blir störd, framkallas den mogna eftersinningen; och att låta förståndets verksamhet anlitas, är i sådana saker, hvad som mest förtager illusionen. En klok dramaturg bör veta, att ej taga åskådarens lättrörliga inbillning alltför mycket i anspråk; och kan han icke vinna det välde på en sådan, att denne godvilligt och utan betänkande följer honom på resan, bör han säga farväl åt sin konst.
Den ifrågavarande regelrättheten är således icke något, det der grundar sig i sjelfva väsendet af ett drama, utan i nationliga fördomar och nycker; den är alltså helt och hållet godtycklig. Att dess laggranna efterlefnad haft en menlig verkan, är lika ovedersägligt. Utom det att den onödigtvis lagt ett hårdt band på författaren, och hindrat honom, att anbringa skönheter, som med fria händer lättare stått att i dagen lägga, så har den ofta gifvit anledning till onaturlighet, likasom den uteslutit många ämnen, hvilka ej låtit inpassa sig inom de utsatta råmärkena. Det var icke allom gifvet, att efter dessa stadganden så anordna händelserna och inrätta hela anläggningens konstverk, att allt kunde utveckla sig ledigt och otvunget. Äfven mästarne kommo
