Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/414

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


r . �

— 4io � fortskridning i konsten. Atminslone blef/ i odä med detoamma som dess albnängilirighet förkun* ' nadesi allt begrepp om ett romantiskt skaplyn* ne uppbMfven. Hos de gamle, som i allt såga bildskönhet, och från skådebanan cffidast fleistadtt sig Vid den föresWlIda, gruppen, rar den yttre omgifvelsen af tid och rum mindre väsendtlig. Så iir det deremot ej hos de nyare. Måleriet är andan af dess skaldskap. �Och måleriet älskar att, iemte hufvadfigiirerna, utförligt framställa åfven den omgifvande platsen, och alla bi-be- stämningar, samt i bakgrunden öppna en utsigt öfver ett gränslöst fjerrao; schattering och per- spektif utgöra dess troUdomu *). Man vill, i ett modernt drama, lefva sig in i hela hcTndelsen; lokalfärgen måste i hvarjf vasendtlig omständig- het vara sann , om man skall känna sig hänförd dit, der* sceneri är förlagd. Det romantiska skå- despelet röjer i allmänhet ett anlag för omvex* Ung och pittoresk belägenhet, och kan, utan att frångå sin natur, icke hållas inom en annan form. Fransmännens sorgespel kunna derföre be- traktäé mera såsom studier efter ålderdomen, än såsom bildningar i den nyare diktkonstens anda. I allt fall måste man beundra de stora Franska tragöderne, hvilka burit sina tunga, orättvisa bojor med lieder. - De lemna ett lysande bevis på den sanningen, att intet yttre förtryck är tnäktigt,. att alldeles hindra snillet i dess

^ A. W. Scklegel, Vorlesungen uber die dramats Kunst und Litttr.- .