fortskridning i konsten. Åtminstone blef, i och med detsamma som dess allmängilltighet förkunnades, allt begrepp om ett romantiskt skaplynne upphäfven. Hos de gamle, som i allt sågo bildskönhet, och från skådebanan endast fästade sig vid den föreställda gruppen, var den yttre omgifvelsen af tid och rum mindre väsendtlig. Så är det deremot ej hos de nyare. Måleriet är andan af dess skaldskap. »Och måleriet älskar att, jemte hufvudfigurerna, utförligt framställa äfven den omgifvande platsen, och alla bi-bestämningar, samt i bakgrunden öppna en utsigt öfver ett gränslöst fjerran; schattering och perspektif utgöra dess trolldom« [1]. Man vill, i ett modernt drama, lefva sig in i hela händelsen; lokalfärgen måste i hvarje väsendtlig omständighet vara sann, om man skall känna sig hänförd dit, der scenen är förlagd. Det romantiska skådespelet röjer i allmänhet ett anlag för omvexling och pittoresk belägenhet, och kan, utan att frångå sin natur, icke hållas inom en annan form. Fransmännens sorgespel kunna derföre betraktas mera såsom studier efter ålderdomen, än såsom bildningar i den nyare diktkonstens anda. I allt fall måste man beundra de stora Franska tragöderne, hvilka burit sina tunga, orättvisa bojor med heder. De lemna ett lysande bevis på den sanningen, att intet yttre förtryck är
mäktigt, att alldeles hindra snillet i dess
- ↑ A. W. Schlegel, Vorlesungen über die dramat. Kunst und Litter.
