himmelska flygt. Desto tyngre faller förebråelsen på deras hjessa, hvilka varit skulden dertill, att så vackra gåfvor blifvit förspillda på något till hälften ogörligt, och hvilka velat förringa andras förtjenster, derföre att dessa öfversprungit ett mått, hvilket en gång för alla blifvit af godtycket faststäldt.
Mången torde ha svårt att sig förklara, huruledes Fransmannen, i allmänhet känd för otvungen, frisinnt, ja, ofta lättsinnig, kunnat förmås, att sjelfvilligt pålägga sig ett tvång af den art, som enhetsgrundsatsen. Detta är dock mindre underligt, än man tror. Han har i sitt väsen en viss flygtighet, som kläder honom, men derjemte bär han stor aktning för allt, som är skickligt och tillbörligt; och då den klassiska regelbundenheten betraktades såsom norm för det i denna väg skickliga, var det helt naturligt, att denna inkräktning på friheten ej skulle kännas obehaglig [1]. Den sammanhängde också nära med den sällskapliga prydlighet och förfining, som äfven öfvergått i sorgespelet, hvilket uppväxt under Richelieus ögon, och alltsedan alltid burit, så att säga, en art af galadrägt. Detta fordrar dock sin egen undersökning.
Det är egentligen ifrån Ludvik XIV:s tid, som
- ↑ Den som vill se, huru Fransmännen sjelfve i våra dagar bedömma det klassiska tvånget, hänvisas, bland andra verk, till den ryktbare De Barante’s djupsinniga arbete: De la littérature française pendant le 18:me siècle, pag. 70 — 72.
