Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/415

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


melska flygt. Desto tyngre, faller förebräelsea på deras li)eflsai hvilka varit skulden dertiir, att aå vackra gifvor blifvit förspiUda på nflgot titt hälften ogörligt, och hvilka velat förringa andraa föinjenster, derföre att dessa öfvérsprungit ett * mätt, bvilket en gäng för al!a blifvit af ^odtyo^ •ket fastätäldt. Mängen torde ha syärt att sig förklafa, hu- ruledes Fransmannen , i allmänhet känd för otvun- gen, frisinnt, ja, ofta lättsinnig, kunnat förmas^ att sjelfvilligt pålägga sig ett tvång af' den art, som enhetsgrundsatsen. * Detta är dock mindre i!in � derligt, än man tror. Han har i sitt .väsen en viss fljgtighet, som kläder honom, men derjémte bär hart stor aktning för allt, som är skickligt och tillbörligt; och då den klassiska regelbundenhet ten betraktades såsom norm för ^det i denna väg /skickliga, värdet helt paturligt, att denna inkräk* �^ ^ ning på friheten ej skulle kännas obehaglig *y. Den sammanhängde också nära med den sällskap- liga prydlighel och *förfjhing, som äfven öfver- gått i sorgespelet, hvilket uppväxt under Richelieus ^ ögon, och alltsedan alltid burit, så att säga, en art af galadrägtr Detta fordrar dock sin egen under- sökning. Det är egentligen ifrån Ludvik XIV;s tid, som

  • ) Den som vilj se. huru Fransmännen sjelfvci våra dagar

bedöm R)a det klassiska tvånget � hänvisas, biand andra verk, tili den ryktbare De Barante^s djupsinniga arbete: ^ J}0^ la iinéraiure frangaue pendang le iS:me Hétle, pag. 70 — 7^,