Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/416

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 412 —

den i charakteristisk mening Franska odlingen räknar sina anor. Man har förut haft snillen i vitterheten, som i de flesta kunskapsgrenar, men de ännu spridda elementerna hade ej hunnit sätta sig till organisk helhet. Allt blef nu deremot gynnsamt för detta ändamål. I högsta instansen tog Konungen sjelf vettenskapen och konsten i beskydd, och lifvade personligen den enskilta verksamheten. Paris blef ett annat Athén, M:me Maintenon den nya verldens Aspasia. Hofvet ville behaga folket, och folket hofvet. Den högste sökte, genom allmän insigt i mensklighetens angelägenheter, vara tillgänglig för menigheten, hvilken åter, i sin ordning, fikade efter likhet med de högre kretsarna. Denna inbördes täflan alstrade en mellan de flesta samhällsklasser någorlunda jemnt fördelad bildning, hvilken, genom sjelfva sin allmänlighet, måste komma att till det mesta hvila på ytan. I det enskilta lifvet röjde sig en grannlagenhet i seder, ett lätt behag, en sirlighet, som i en viss mån äfven blef den lägstes lott [1]. Uti bokliga konster öfverfördes samma anda, samma förfining, samma beräkning på yttre sken. Sinnet för det skickliga utbildade, under dessa förhållanden, den så kallade smaken,

  1. »L’homme ne vivait que pour faire effet autour de lui, pour obtenir une supériorité de convention sur son concurrent immédiat, pour exciter l’envie qu’il ressentait à son tour. — — Ce besoin de réussir, cette crainte de déplaire, altéraient, exagéraient souvent les vrais principes du goût naturel.« Mad. Staël, De la littérature.