hvilken sedan spelt en så hög roll i Fransmännens vitterlek.
Smaken, i den Fransyska betydelsen, utdömde all inbillningens öfverlastning, all uttänjning i föredrag, all råhet i uttryck. Om, från en sida, detta fantasins återhåll, denna stilens tukt blef ett korrektif mot den utsväfning, hvilken i den romantiska konsten så gerna vill inställa sig och icke sällan villsefört ett djerft snille, voro verkningarne från en annan sida ej lika välgörande. Det uppkom vissa stående begrepp om städning och polering, hvilka utan skonsmål gällde för alla lägen af lifvet. Och här var det just, som irringen vidtog.
Smaken, tänkt i sin ursprunglighet och såsom afsöndrad från alla i en yttre lagstiftning förekommande bestämningar, kan intet annat vara, än takten för det i allt passande, vackra och förnuftiga, eller, såsom Ehrensvärd uttrycker sig, »konsten att välja det sköna« »känslan af naturens allraheligaste sanningar«. Det, som följer naturens anvisning, är vackert, och intet annat är det. Hvarföre är manteln, togan, slöjan skön; men icke fracken, icke kjorteln, icke bindmössan? Emedan de förra äro enkla, och fylla närmast behofvet, så som naturen kräfver. Denna form blir derföre skönhetsform för alla tider. De sednares åter är sammansatt, konstlad, och blir fördenskull beroende af modet. Det långa, hängande håret är mera pittoreskt, än det flätade, hopfästade eller klippta, ty det är naturligare. Inom
