vitterheten röja sig verkningarne af denna smak i tankans naturlighet och fägring, i föredragets dertill lämpade form, eller öfverhufvud i framställningens sanning, skönhet och fullt afpassade motsvarighet till behof och tillfälle. Ett för mycket och för litet är här lika felaktigt; vågskålen får icke luta hvarken till öfvervigt eller undervigt. Öfverdrift, förkonstling, råhet, bortfalla här såsom något oskickligt, oväsendtligt. Men ingalunda är smaken bunden vid det blott prydliga och upphöjda. Naturen uppträder i mångahanda skepnader, och konstnären har rätt att afteckna allt, utom det fula eller bristfälliga. Shakspeare har vanligen smak, emedan han vanligen följer naturens regel; han har den jemväl ofta, fast icke alltid, då han nedstiger till det lägre, men saknar den t. ex. vid sina eviga blodbad, hvilka hafva något för känslan vidrigt. På lika sätt har Bellman merendels smak, äfven i sina mest burleska uppträden; men icke Thomas, så snart han är svulstig, eller Hoffmann, så snart han är orimlig. Jean Paul har smak i detaljer; icke ett helt arbete igenom. Helt och hållet smaklöst är det äfven, att t. ex. lägga sökta och putsade talesätt i en bondes mun, eller kläda Antonius i alonge-peruk och Cleopatra i styfkjortel. »Fransosen har, efter Ehrensvärds ord, en tvungen smak i det stora, och en öfverdrifven i det lilla.« Smaken fördömmer, hvad som icke är för tillfället tjenligt, hvad som öfverträder naturens lagar, och derföre icke tillfredsställer skönhetssinnet. Den är endast så till vida en beståndsdel af snillet, som det sednare,
