när det står i full jemvigt med sig sjelf, aldrig saknar den förra. Men väl kunna båda eljest tänkas skingrade [1]. Snillet kan vara regellöst, kan gå baklänges eller på sned. Det är då utan smak; men låter det sig ordna i rätta förhållanden, i jemna proportioner, då äro smak och snille förenade.
I denna mening, hade Greken alltid smak, en finare och säkrare, än någon annan haft. Romaren hade deraf ej den grad; ty han ansåg vanligen det stora och högtidliga för det enda ädla.
Tasso, och i allmänhet de store Italienske skalderne hafva, bland de nyare, angifvit rätta vägen, att i formen bli verkligen klassiske. Det finnes hos dem en nogranhet i tanka, en egentlighet i uttryck, en renhet i språk, som aldrig varit öfverträffad, men det oaktadt är vida skild från all ängslig fejning, all beställsam grannlagenhet. I deras arbeten äro natur och fulländning. Men sådant var för Fransmannen icke nog. Likasom i sederna, tidens tycke fordrade en ständig högtidsskrud och ett slags diplomatisk sirlighet i alla ställningar af lefnaden, fans det äfven inom konsten en belefvenhet, en upphöjning, som icke alltid var på sitt ställe, och stundom urartade till sprättaktig fåfänga. Hufvudstadens sällskapliga glans blef mönster äfven för skalden.
- ↑ Olika tänker författaren af den intressanta uppsatsen om Nationalitet i poesi, i Sveas 11:te häfte, med namnteckningen L — d.
