Skönhets-moucher skulle pryda sjelfva Olympens höga invånare: smakens pudervippa gick flitigt omkring, på det ej ens i hårprydningen någon olikhet skulle spörjas. Med ett ord, det blef en allmän lag för kostym [1], hvilken borttog den egendomlighet, som låg hos olika personer och olika folkslag. I synnerhet vid föreställningen af det historiska kom detta särdeles illa till pass. Det charakteristiska gick förloradt i den allmänna Parisiska drägten, och derföre finnes, i de Franska skådespelen öfver hufvud, intet af hvad man kallar lokalfärg. Några undantag i enskilta stycken, t. ex. af Corneille och Voltaire, äro hvarken så många, eller i detta hänseende så lysande, att de kunna verka till regelns upphäfvande. Det var blott vid teckningen af Romerska charakterer [2], som den historiska sanningen undgick kränkning, såsom hos Racine och Voltaire; och detta kom sig deraf, att Fransmännen ställt sig Romarne, framför andra, till föredöme, och tillegnat sig deras bildning.
Oberäknadt det anförda, röjde sig den Franska smakens frukter i den tragiska högtidligheten och utmönstringen af det underbara.
