Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/421

— 417 —

Konstdomarne hade nemligen i den allmänna sinnesstämningen ingjutit den satsen såsom ofelbar, att sorgespelet var värdighetens högsta triumf. Skalden fick aldrig förgäta, att han skref för en allmänhet, som städse ville se återspeglingen af sin egen förfinade, ja, förkonstlade lefnadsordning. Äfven vid sådana tillfällen, då passionens storm förmår en att glömma det som omgifver, och då man endast talar hjertats vältaliga språk, skulle man orda i de vanliga sorgfälligt plockade och putsade uttrycken. Det var en cirkling, ett ängsligt urval, som aldrig tog ända: det var en hejd, en återhållsamhet, som just var bedröflig: det var liksom när fruntimren äta smultron på knappnålar. Betänksamheten är alltför nyttig, men näppeligen kan den företräda ingifvelsens ställe; nykterheten är ej det tillstånd, jag helst vill finna i dikten. Men hvartill tjenar det, att sålunda jemt och samt leka främmande? Icke kan bildningskraften, icke kan känslan, den djupa, den svallande känslan, på detta sätt dämpas och förtryckas? Icke kan Apollos ystra fåle fördraga sådana remtyg och betseldon, som den sadelbrutna kampen, hvilken släpar kärran efter sig? Låt den muntra klipparen mellanåt fritt utlöpa; den skall ej ständigt gå i passgång, och dålig är ryttaren, om han af en djerf volt blir kastad ur sadeln. Onaturligt är allt bemödande att tvinga sig till sans, att blygas för hvad hjertat känner. Man bör ej drifva köttets dödande derhän, att man äfven dödar själen; en sådan späkning

Sv. Akad. Handl. fr. 1796. 12 Del.29