afstickande, den djupa smärtan, den höga humorn, det fantastiska. Han är motsatsen af enthusiast. Sådan var ock Fransmannen; han log åt allt, som kunde sluta sig till det svärmiska. Derföre fick i sorgespelet intet finnas, som kunde lägga hyende under hans åtrå att le, hvilken blott behöfde ringaste anledning, för att högt utbrista. A. W. Schlegel säger med rätta: »att fruktan för löjlighet är Franska skaldens samvete.« Deraf den jemt underhållna värdigheten, som ej tillät, att man nedsänkte sig till språket och tankegången hos en lägre person, utan upplyftade honom på kothurnen till lika rang med den högsinntaste och främste. Men dermed afsade man sig ock allt anspråk på sanning i framställning. Huru ofta är det i lifvet, då det lägre ej grupperar sig kring det stora och hänförande? Konsten skall afsöndra det betydelselösa och prosaiska; icke det mindre upphöjda eller mindre förnäma. Det löjliga står i verkligheten ofta invid det sorgliga o. s. v. Naturligt är, att, t. ex. i en tragedi, icke de komiska uppträdena eller de komiska dragen få undanskymma hufvudmålet, eller försvaga känslan af det rörande, det sublima. Men med sant artistisk behandling blir taflan, genom en trogen afspegling af lifvets vexlande former i högt och lågt, stort och smått, desto mera charakteristisk. Man går eljest äfven miste om den mångfald i det hela och den förhöjning af de ädlare partierna, hvilken är en följd af underordnade charakterers införande. Så tjenar, som Scott förträffligt uttrycker sig, »Mercutios lätta och
