humoristiska väsen, att höja och upplysa den romantiske och passionerade Romeos charakter. Sjelfva den fjolliga välmeningen och oskyldiga knarrigheten hos Amman bidrager, att i ett klarare ljus framställa den blida och hängifna Julia« [1]. Att draga fördel af en sådan kontrast, förstod ej Fransmannen, eller, noggrannare uttryckt, det dömdes af honom vara under tragediens värdighet. Ej heller Tyskarne ha i allmänhet insett detta; Schiller lika litet, som Kotzebue. Jemföre man blott Nurse i Romeo och Juliet med Hanna Kennedy i Maria Stuart, och man skall finna, att den ena är en sann och lefvande varelse, den andra blott en abstraktion, utan motsvarighet i verkligheten! Kotzebues barn äro småfilosofer; hans soldater, drängar m. m. äro hvarken detta eller något annat.
I komedien förforo Fransmännen helt annorlunda. Endast i det högre lustspelet, (såsom Molières Tartuffe, m. fl.), hvilket dock intet komiskt hade uti sig, utan var ett mellanting af tragedi och komedi, blef upphöjningen till en del bibehållen. I det lägre icke så. Vissa, ja de flesta af Molières stycken äro, i afseende på yttre anständighet, till och med så
betänkliga, att de, med våra dagars begrepp om
- ↑ Fransmännen äro, numera, icke mindre än andra, känsliga för denna Shakspeares konst; se t. ex. Guisot i La vie de Shakspeare.
