Den här sidan har korrekturlästs
— 421 —
grannlagenhet, icke kunna gifvas från skådebanan [1]. Äfven enheterna lemnades då och då afsides [3].
Man har trott sig kunna i någon mån förklara den enformiga högtidligheten så i skådespelet, som ofta eljest i Fransmannens poetiska alster, genom den allmänt nyttjade Alexandrinen, hvars jemna och lika återkommande tonfall innehåller ett slags medelmåttig upphöjning och prakt. Äfven Fru Staël går in härpå. Icke kan det nekas, att ju denna versart har ett visst
- ↑ Ett af dessa, George Dandin, blef ock redan för 20 år sedan i Paris uthvissladt.
- ↑ Storia della Letteratura Italiana.
- ↑ Det torde här i förbigående få nämnas, att Molière, ehuru på många ställen föråldrad, dock, i sin väg, är kanske den störste komiske dramaturg i nyare tider. Väl säger Tiraboschi[2], att Molière tagit så mycket från andra, att om man återfordrade långodset, skulle litet eller intet vara qvar. För egen del är jag ej i tillfälle, att fullkomligt pröfva rättvisan af denna utsaga; men skulle man än antaga, att Molière är skuldsatt för sina ämnen, gäller detta dock allenast om sjelfva materien af hans skådespel. Utförandet, så till plan, som språk, är så äkta Franskt, att det måste vara hans eget. Det är sant, han upptog Italienarnes bouffonneri; men han gjorde detta narraktiga, groft tillskurna gyckel till poetiskt. Hans handläggning är så snillrik, så qvick, så ledig, att man läser honom med stort nöje, äfven då en lätt rodnad far öfver kinden, i anledning af ett och annat nog otvunget infall. Det fordras i sanning så mycken veld mot allt Fransyskt, som Schlegel har, för att påstå, det Molière har sitt gamla rykte ensamt att tacka för den lycka, han nu kan göra.
