Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/426

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


jctotlity som foga anstAr en htätdagshandUMtg ^ hvilken likyäl ofta, både i sorgespelet och 'epi- ken , måste förekomfina, ogh att den betjdefse, som härigenom inrymmes åt det mindre yigtiga eller stora, verkar löjlighet , såsom allt högtid- ligt , hvilket kommer i otid. . Lika litet bor det förbises , alt det sententiösa och epigrammatiskay som ligger i versslaget , ofta mera spetsar uttryc* ket, än som, t. ex. i ett djupt upprördt till- stånd, ar lämpligt. Men från en annan sida vo- re det högst orätt, att dömma den Franska A- lexandrinen alldeles sådan, som samma versmfttty användt i de starkt betonade Germaniska tungo- målen; emedan Franska språkets regellöshet i tonvigt tillvägabringar en beständig vexling af h vilopunkter för deklamationen. De i sednaste tider anställda försök med den rimfria jamben, (t. ex. hos, Victor-Hugo) vittna tillfjrllest , att Fransyskan ej kan undvara rimmet, utitlD att för- lora för mycket af den poetiska glansen. För Komedien är Ålexandrinen förträfflig: Ståtea förhöjer här effekten ; uddigheteii underhåller och äggar. Att, såsom Tyskarne och andre i våra dagar gjort, i lustspelet nyttja blank vers, är ej rätt tjenligt , emedan det metriska af versen ger föredraget en upphöjning, hvilken ej anstår det komiska , utan att likväl det naiva, lekande och löjliga, som kan ligga i rimmet, bijter tonen. Då man eftersinnar, hvad som här förut blif- vit ordadt omi Fransmännens sinne för det for* ständs-enliga, i förening med hvad som ofta är