Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/427

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


^ 4^3 — sagdt, och äii vidare kan sägas om tgtde år � hundradets tvifvelsjuka äsigt af veiiden ock drifna begabberi med allt, som skilde sig från qrdningeii för dagen , finner man det lätt för- klarligt, att allt underbart .^\ei en skott-tafla

�5r löjets pilan Voltaire hade i sin födelsebygd 

gjort, Shakspeare känd; Aera af hans egna stjc*' ken bära vackra vittnesbörd om värdet af en så � dan bekantskap. Han hade till och med gått så vida , att han , efter Shakspeare , på skådeba- nan infört spöken. Men denna makalösa förvfi- genhet fordrade ett ofier af bot och ITätiring. Ett sådant lemnade han också, bland andra stäl- len, i omdömet om den i Gerusalemme Libera- la förekommande troUverlden. I afseende här- på yttrar sig hans landsman Sismondi: �Voltaire, som förut visat, huru snillet är oberoende af kritikens tomma reglor, huru folkslagens skif- tande tycken gifva upphof ftt egna skönhe- ter, dem man inbördes misskänner hos hvaran- dra, upphör att vara rättvi^ och opartisk i det ögonblick, då det är fråga om vidskepelse. Han är ej längre skald, ej längre konstdomare, utan endast kämpe för filosofien i hans tidehvarf. In- för förståndet, eller snarare hans egna fördomar och tvifvel, drager han till doms all tro, som icke är hans egen;, 'likasom vore det i. skalde- konsten fråga- om' en absolut sarining, och ej om en relatif ,' den må nu vara det till skalden , hans hjeltar eller hans läsai;e.tc Vidare: �Voltaire, då han ur diktens verld . bannlyste det öfverna- turliga, glömde alltför mycket, att tron är en