sagdt, och än vidare kan sägas om 18:de århundradets tvifvelsjuka åsigt af verlden och drifna begabberi med allt, som skilde sig från ordningen för dagen, finner man det lätt förklarligt, att allt underbart blef en skott-tafla för löjets pilar. Voltaire hade i sin födelsebygd gjort Shakspeare känd; flera af hans egna stycken bära vackra vittnesbörd om värdet af en sådan bekantskap. Han hade till och med gått så vida, att han, efter Shakspeare, på skådebanan infört spöken. Men denna makalösa förvägenhet fordrade ett offer af bot och bättring. Ett sådant lemnade han också, bland andra ställen, i omdömet om den i Gerusalemme Liberata förekommande trollverlden. I afseende härpå yttrar sig hans landsman Sismondi: »Voltaire, som förut visat, huru snillet är oberoende af kritikens tomma reglor, huru folkslagens skiftande tycken gifva upphof åt egna skönheter, dem man inbördes misskänner hos hvarandra, upphör att vara rättvis och opartisk i det ögonblick, då det är fråga om vidskepelse. Han är ej längre skald, ej längre konstdomare, utan endast kämpe för filosofien i hans tidehvarf. Inför förståndet, eller snarare hans egna fördomar och tvifvel, drager han till doms all tro, som icke är hans egen; likasom vore det i skaldekonsten fråga om en absolut sanning, och ej om en relatif, den må nu vara det till skalden, hans hjeltar eller hans läsare.« Vidare: »Voltaire, då han ur diktens verld bannlyste det öfvernaturliga, glömde alltför mycket, att tron är en
