stor njutning, att den är ett behof, ett begär, farligt utan tvifvel. Theologen, filosofen, häfdatecknaren, statsmannen, böra taga sig till vara för den begärlighet, hvarmed vi antaga, vi bemäktiga oss det underbara, utan att undersöka det; men skalden är ej kallad, att vara nidsk med våra njutningar; han vill ej, han åsyftar ej att undervisa; han vill blott smeka inbillningen; och fjerran ifrån att detta ljufva rus vore honom förment att skänka, ligger just hans konst i att underhålla det.« Så långt Sismondi. Det underbara och osynliga äger också för en hvar en viss verklighet. Den lifliga föreställning, som befolkar barnets lilla verld med tusen gyllene bilder, alla tagna ur diktens rike, — månne den ej äfven i en sednare ålder gycklar fram sitt glada skuggspel? Och är det ej skaldens uppgift, att föra oss utöfver alldagslifvets gränser? Huru mycket hade han ur historien att hämta, om han dömde allt efter den åsigt af tingen, hvilken tillhör hans omgifning? Medeltiden blefve åtminstone en dold grufva, ehuru den nu framlockat så många härliga diktningar; vi hade kanske aldrig haft en Dante, en Ariosto, en Tasso, en Cervantes. Vi hade ej heller haft Göthes Faust, ett verk, om hvilket det, kanske icke så utan skäl, är sagdt, att det är kronan af Tysklands skaldekonst [1]. Voltaire skulle tvifvelsutan i grund fördömt hela detta stycke,
änskönt det är ett af de förnämsta alstren af en
- ↑ Blackwoods Edinburgh Magazine.
