Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/428

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


4^ — •tor njatning^; att d^n är ett befaof, ett begir, farligt utan tvifvel. Theologen, filosofen, håfdrnr tecknaren, statsmannen � böra taga sig till Taim för den begärlighet, hTarmed yi antaga, ▼ � bo- mäktiga oss det anderbara, utan ati undersöka det; men skalden är e) kallad, att rara nidsk med vAra njutningar; ban vill ej, kan Åsyftar ej att undervisa; ti^n viii blott smeka inbillningen; och (jerran ifrfin att detta liufva rus, vore honom för* ment att 6känka, ligger just hans konst i att underhAlla det.cc SA lAngt Sismondi. Det un- derb.am och osynliga äger ocksA för en hyar en viss verklighet. Den lifliga föreställning , som befolkar barnets lilla verld med tusen gyl- lene bilder, alla tagna ur diktemrike, — månne den ej äfven i en sednare Aider gyck lar fram sin glada skuggspel? Och är det ej skaldens �pp- gift, att föra oss utöfver alldag^lifvets gränser? Huru mycket hade han ur historien att hämta, om han dömde allt efter den Ai>igt af tingen, hvilken tillhör hans oihgifning? Medeltiden blefve Åtminstone en dold grufva , ehuru den nu fram* lockat sA mAnga härliga diktningar; vi hade kanske aldrig haft en Dante, en Ariosto, en Tasso, en Cervantes. Vi hade ej heller baft Göthes Faust, ett verk, om hvilket det, kanske icke sA utan skäl, är sagdt, att det är kronan af Tysklands' skaldekonst *)• Voltaire skulle tvif- velsutan i grund fördömt, hela detta stycke, än- skönt det är ett af de förnämsta alstren af en ^) Blaehpoods Edinburgh Magazitm,