Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/429

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 495

akald, hvilkea framför hela sitt tidehvarf är sant ^sadf och framför de. flesta fattat antiken så, som det vederbör, ^ Ja, det är mindre parodoxt, äa det lAter: Götbe är uti mänga delar sfelf .en Vol- taire i förklarad skepnad , d* v.^ s. en sådan un* geför � 8om Voltaire troligen blifvit, om ban upp- växt i en annaa tid och under andra förhållan- den *)• Med Fransmännens åsigt i detta änme står icke att förlika , ätt de erkänt fabeln såsom full- god vitterhetsart; ty den är ju — om något är det — uppenbar osannolikhet. Att, jag^på all- Tar ingen tr6 sätter åt innehåller; att jag förut vet, det ingen derpå kunnat tro, är blott så mycket sämre, emedan verklighetens lagar blif^ va för mig upphäfua, utan att derföre nånsin ha kunnat gälla för andra. När JAg på förhand känner delta, kan något deltagande så mycket mindre komma från min sida, som jag ingen har att deltaga fön Och då blir hela den poe- tiska tillställningen på sin höjd ett artigt fyrver- keri, men icke mer. Förmår den åstadkomma något derutöfver,' blir intrycket moraliskt, 'och ligger således inom prosans rågång. Skulle man åt fabeln Tilja inrymma något rent fantastiskt, då finnes åter intet skäl, att längre innehålla med sitt godkännande af det underbara i allmän-< het. Strängt taget, var väl sjelfva det realistiska Greklands och Roms gudalära, lika med all an-

�) Bfan  �et oGiså, att Voltaire varit en af Gothes ^r^ 
�i$ iUkliogar �