skald, hvilken framför hela sitt tidehvarf är sansad, och framför de flesta fattat antiken så, som det vederbör. Ja, det är mindre parodoxt, än det låter: Göthe är uti många delar sjelf en Voltaire i förklarad skepnad, d. v. s. en sådan ungefär, som Voltaire troligen blifvit, om han uppväxt i en annan tid och under andra förhållanden [1].
Med Fransmännens åsigt i detta ämne står icke att förlika, att de erkänt fabeln såsom fullgod vitterhetsart; ty den är ju — om något är det — uppenbar osannolikhet. Att jag på allvar ingen tro sätter åt innehållet; att jag förut vet, det ingen derpå kunnat tro, är blott så mycket sämre, emedan verklighetens lagar blifva för mig upphäfna, utan att derföre nånsin ha kunnat gälla för andra. När jag på förhand känner detta, kan något deltagande så mycket mindre komma från min sida, som jag ingen har att deltaga för. Och då blir hela den poetiska tillställningen på sin höjd ett artigt fyrverkeri, men icke mer. Förmår den åstadkomma något derutöfver, blir intrycket moraliskt, och ligger således inom prosans rågång. Skulle man åt fabeln vilja inrymma något rent fantastiskt, då finnes åter intet skäl, att längre innehålla med sitt godkännande af det underbara i allmänhet. Strängt taget, var väl sjelfva det realistiska
Greklands och Roms gudalära, lika med all
- ↑ Man vet också, att Voltaire varit en af Göthes störst älsklingar.
