annan, högst underbar. Håller man den under de klarare synglas, som vår tid har i sin ägo, skall den onekligen varda ansedd såsom höjden af vidskepelse. Vill man deremot, såsom man ock gjort, fatta densamma poetiskt, symboliskt, blir den likväl ej berättigad till större vitsord, än hvarje annan folktro. Kan icke en Tomtgubbe vara så god som en Lar, ett Skogs- eller Sjörå så godt som en Dryad eller Najad, ett Bergtroll som en Cyklop? Föreställningen af en andlig gemenskap mellan menniskan och osynliga eller öfvernaturliga väsenden ingår i all mythisk åsigt af verlden, ja, i all uppfattning af naturen, innan den hunnit klarna till vettenskap. Folksägnen har allestädes varit grund för dikten; den utgör poesien sjelf, sådan denna är för handen, intill dess den blifvit af konsten individualiserad. Till och med den ur Christendomen härledda öfversigten af menniskans inre angelägenheter medgifver, till en viss grad, tankan på en öfversinnlig förening varelser emellan: åtminstone vore det eget, om en katholik, som i religionen hyllar öfvertron, skulle ur dikten vilja bannlysa det underbara. Det kräfves ej alltid af skaldekonsten, att den skall afspegla blott den ordning, som finnes i vår vanliga omgifvelse. Den har äfven rätt, att framställa bilder ur de högre regioner, dem menniskan når endast med tankan; dock så, att icke de lagar kränkas, hvilka förnuftet anser gällande i en öfversinnlig sfer. Helt och hållet planlöst blir det då, att upptaga den
