Grekiskt-Romerska mythologien såsom poetiskt material, när man frånsäger de nyare folkslagen deras ur egen omgifning hämtade begrepp om det osynligas rike. Bortser man den poetiska sidan, blir häraf ingenting förmer, än den kalla allegori, som Fransmännen öfverhufvud velat sätta i det underbaras ställe; ett marionettspel med gudar och gudinnor. Och hvad poetiskt har denna allegori, som ej kan utgöra troslära för någon; ej för skalden, ej för den han framställer eller tilltalar? — Det är ej min sak, att med vidskeplig andakt dväljas i det hemlighetsfulla, det beslöjade, det verkligheten motsägande. Nej, jag är fjerran derifrån; hela syftningen af denna afhandling lemnar derpå fullgilltiga intyg. Men allt bör få gälla hvad det kan; och icke behöfver man blygas, om man finner sig hänförd af det, som andra i sin inbillning förvexlat med det verkliga, då det likväl intet lånat från hvardagsordningen. Jag är glad, att i denna punkt kunna dela öfvertygelse med en man, hvilken, upphöjd öfver små fördomar och store mäns prejudikater, i allt ser det sköna, ehvar det finnes och hvadhelst det är, men dock med den sans, som är hans landsmän egen, urskiljer det äkta fantastiska ifrån det förvirrade, molnhöljda och öfverspända.
I en annan rigtning kan Fransmännens vittra verksamhet läggas under granskarens ögon, neml. i afseende på krafvet af ett sedligt eller nyttigt ändamål. Ypperligt säger Sismondi, att
