»Fransmannen bland alla är den enda, som i skaldekonsten allttid fordrar ett hvarföre? och är kanhända den, som bäst vet att gå till målet. Också vill han ständigt ha ett sådant, under det andre anse det höra till den sköna konstens väsende, att icke föresätta sig något, utan i stället öfverlemna sig åt en medvetslös inre lyftning, och söka sångens gudom endast i en svallande hänryckning.« Skada blott, att man esomoftast gjorde för mycket af målet, och att man ställde det i det yttre; dervid förglömmande, att det sköna har sin bestämmelse inom sig sjelf , är sin egen regel, sin egen begynnelse och ända. Visserligen bör dikten ej verka något för sedligheten störande, men den är dock för ingen del ett tjenstehjon hos den egentliga sedoläran, lika litet som hos politiken. Visserligen kan den ock, såsom medförande ett öfversinnligt nöje, förädla menniskan: såsom en för alla öppen källa, på en gång utveckla och vidmakthålla national-charakteren, samt derjemte, från en ännu högre synpunkt skådad, till ett stort samhälle förena de enskilta Statsbildningarna. Den kan således i visst afseende vara nyttig och redbar; men sådant är likväl mera följd än ändamål. Dess syfte är, att göra oss delaktiga af njutningar, som synas vara förbehållna åt fullkomligare varelser, än vi äro. Själen skall lyftas ofvanom grusets låga rymder, och andas ett högre lif, i åskådandet af de eviga urbilderna för skönheten, hvilken har sin första och enda källa i det högsta Väsendet. Är således skönheten utan fläckar,
