Fransmännen voro de förste, som åt vältalaren tillerkände säte och stämma på vitterhetens riksmöte. De Gamle hade sina rhetorer, och det i stor mängd, men talkonsten var hos dem allmänneligen blott ett medel för en juridisk eller politisk afsigt. Hos deras prosaiska skriftställare i öfrigt var föredragets prydning intet annat, än den klädnad, i hvilken en hög och vacker tanke fick lof att framträda. Fransmännen gjorde formens fulländning till mål för sig, till en egen art af skön konst. Genom uppställningens öfverraskning, genom ordens och tankarnes pittoreska gruppering, genom ett målande framställningssätt, genom uttryckets rundning och behag, genom troper, nummer och välljud, ville man hänföra och fängsla sinnena. Det var blott, att på annan väg, än skaldekonsten, åstadkomma ett poetiskt intryck. Onekligen kan det också för det obundna talet gifvas en skönhetsform; och något trångbodd skulle man på Pinden vara, om man icke der kunde inrymma jemväl för vältaligheten en gudinna. Men det blir härvid icke fråga om, att framställa diktens fria spel, utan sanning. Dock äfven hon, den stränga, hjelteborna Förstinnan, kan uppträda med Idalias gördel om lifvet. Det är mig, såsom prosatör, tillåtet, att ur fantasiens vidsträckta rymder hämta mina bilder, men jag får ej hopställa dem godtyckligt; de måste leda till ett bestämdt syfte, hvilket icke är känslans, utan öfvertygelsens. Åtminstone skall det sednare stå mig närmast. Kan jag på en gång öfvertyga och röra,
