Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/436

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


f^täty som foga anstår en hVardagshandling , hvilken likyäl ofta , både i sorgespelet och epi- ken, måste förekomfiaai ogb att den betydefse, som härigenom inrynimes åt det mindre yigtiga eller stora , verkar löjlighet , såsom allt högtid- ligt, hvilket kommer i otid. . Lika litet bör det förbises I alt det sententiösa och epigrammatiskai som ligger i versslaget , ofta mera spetsar uttryc- ket, än som � t. ex. i ett djupt upprördt till- stånd, är lämpligt. Men från en annan sida vo- re det högst orätt, att dömma den Franska A- lexandrinen alldeles sådan, som samma versmått, användt i de starkt betonade Germaniska tungo- målen; emedan Franska språkets regellöshet i tonvigt tilivägabringar en beständij^ vexling af hvilopunkter för deklamationen. De i sednaste tider anställda försök med den rimfria jamben, (t. ex. hos. Victor-Hugo) vittna tillfjrllest, att Fransyskan ej kan undvara rimmet, iittfb att för- lora för mycket af den poetiska glansen. För Komedien är Ålexandrinen förträfflig. Ståten förhöjer här effekten; uddighete^ underhåller och äggar. Att, såsom Tyskarne och andre i våra dagar gjort, i lustspelet nyttja blankvers, är ej rätt tjenligt , emedan det metriska af versen ger föredraget en upphöjning, hvilken ej anstår det komiska , utan att likväl det naiva, lekande pch löjliga, som kan ligga i rimmet, br^er tonen. Då man eftersinnar, hvad som bär förut blif- vit ordadt om^ Fransmännens sinne för det för* ständs-enliga, i förening med hvad som ofta är

1

�*