Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/437

— 433 —

idéernas storhet eller hemfödda skönhets-glans, och dernäst i det rörande, tjusande och gripande sätt att yttra dem, hvarigenom det tänkta vänligt smyger sig till hjertats allraheligaste. I denna mening, har det funnits vältalare i alla länder, som haft höga snillen. På detta sätt hade vi sådana redan uti Thorgny, Gustaf Wasa och Gustaf Adolph. Ett eget exempel härpå lemnar Thorild. Ehuru ofta ytterlig och öfverspänd, var han dock, genom sin jättelika kraft och djerfhet, genom sitt nya, originela yttringssätt, ofta obeskrifligt hänförande. Likväl kunna Fransmännen framför andra uppvisa ett stort antal af verkliga rhetorer. Hvem kan deruti öfvergå Rousseau? Huru många kunna mäta sig med Fénelon, Bossuet och Montesquieu, och i våra dagar med Fru Staël, Sismondi och Barante? Men det var en tid, då man i Frankrike ej var nöjd med det framställningssätt, som tankans eld och kraft sjelf föreskrifver sig. Man gjorde häraf en särskilt konstfärdighet. Och den bestod i en noggrann beräkning af uttrycken, i sorgfälligt val af klangfulla ord och sirliga vändningar, i periodernas afslutning, i antitheser och allt slags figurer. Thomas var dertill egentligen upphofsman. Det hade visst ingenting varit att dervid klandra, om innehållet alltid motsvarat den utvertes präktiga tillrustningen; men det förra blef icke sällan offer för den sednare. Man tycktes i första rummet tänka på välljudet; hvad som dermed skulle sägas, blef en sednare

Sv. Akad. Handl. fr. 1796. 12 Del.30