Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/437

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


• sagde I och äii vidare kan sägas om igrde år � hundradels tvifvelsjuka äsigt af veflden och drifna begabberi med allt, som skilde sig från ordningeii för dagen, finner man det Ifitt för- klarligt, att allt underbart .^\e( en skott-tafla för löjets pilar. Voltaire hade i sin födelsebygd g)ort^Shakspeare känd; Aera af hans egna styC" ken bära vackra vittnesbörd om värdet af en sä � dan bekantskap. Han hade till och med gått sä vida , att han , efter Shakspeare , på skådeba- nan infört spöken. Men denna makalösa förvä-^ genhet fordrade ett offer af bot och Ifättring. Ett sådant lemnade han också, bland andra stal- len, i omdömet om den i Gerusalemme Libera- la förekommande troUverlden. I afseende här- på yttrar sig hans landsman Sismondi: �Voltaire, ' som förut visat, huru snillet är oberoande af kritikens tomma reglor, huru folkslagens skif- tande tycken gifva upphof ål: egna skönhe- ter, dem man inbördes misskänner hos hvaran- dra, upphör att vara rättvi^ och opartisk i det ögonblick, då del är fråga om vidskepelse. Han är ej längre skald, ej längre konstdomare, utan endast kämpe för filosofien i hans tidehvarf. In- för förståndet, eller snarare hans egna fördomar och tvifvel, drager han till doms all tro, som icke är hans egen;, likasom vore det i. skalde- konsten fråga- om' en absolut sarining, och ej om en relatif,' den må nu vara det till skalden, hans hjeltar eller hans. läsai;e.<c Vidare: �Voltaire, då han ur diktens verld. bannlyste det öfverna- turliga, glömde alltför mycket, att tron är en