omsorg. Tankans halfhet och dunkelhet fördoldes ofta under täckelset af ordens grannlåt: man vaggades så länge på ord-ståtens vågor, tills det svindlade för hufvudet. Det mest obetydliga skulle genom en yttre högtid ryckas undan sin lägre härkomst: allt skulle, som man säger, ha sin söndagsmine på sig. Derigenom att talaren aldrig fick obehindradt utgjuta, hvad hans känsla innebar, utan måste på tusen omvägar komma fram med det, som rörer då allenast, när det omedelbarligen går från hjertat, erfor man kyla, der som borde vara värma, och medelmåttig förnöjsamhet, der som borde vara förtjusning. Icke var det heller utan, att den ogemena värdigheten då och då framstod i en underlig dager, när det likgilltigaste sades med hela vigten af ett verldsunder. Allt på sin plats. Det rika draperiet är hinderligt i hvardagsbestyren.
Jag ville ej hafva det så förstådt, som hade just Thomas gjort sig skyldig till alla dessa förebråelser, eller att han saknade all annan förtjenst, än det yttre prålets. Fastmer är han på många ställen vacker och hög; men han gaf claven till det sökta, det på en gång öfverlastade och tomma [1], som ligger uti den efter honom upptagna arten af vältalighet. Talkonsten blef, efter honom, manér; det blef endast vissa ord, vissa
- ↑ Detta ådrog honom månget bitande epigram af Voltaire. Barante säger om Thomas, att han glömde, det »tankens och ordets motsvarighet är det enda, som kan gifva ett lifligt intryck.«
