hvartannat, aflöser hvartannat, och bildar derigenom fägring. Hvarföre skulle ej då den skriftliga formen äfven återgifva samma skiftning och mångfald? Dess värde består fastmer deruti, att den klart afspeglar alla de nyanser, hvilka föregå i själen: att den spänstigt gifver efter för alla olika rörelser i det inre; liksom källsprånget än dansar öfver den svällande rosenkullen eller den mossbelupna klippan, än banar sig långsamt väg genom sanden. Förtjensten af all drägt ligger i intet annat, än att denna smyger efter bildningens olika delar. Draperiet är vackrare än den spända klädnaden blott derföre, att det faller i fria, lediga, alltid nya veck, skapar för ögat flerfaldiga utsigter.
I Sverige uppträdde tvenne män, hvilka funno tycke i Fransmännens talkonst, nemligen Lehnberg och Oxenstjerna. Den förre, större konstnär än Thomas, kunde, ehuru öfverlägsen förebilden, ej lösa sig ur de angenäma fjettrar, hvilka i Frankrike blifvit lagda på talaren. Hans milda, ömma hjerta klappade dock ofta fram under formens kalla marmor, och spridde öfver det hela en viss älsklighet, som Thomas sällan ägde. Större var aldrig väldet af hans vackra snille, än då han otvunget följde sin själs ingifvelse: då han ej lyssnade till den Franska Sirenens lockelser, och undvek hennes försåtliga gullnät. Tankan är hos honom vanligen enkel, fastän uttrycket faller sig konstladt. Målningen af den rörelse, talaren kände, då han tänkte sig flyttad i
